Tanken på att föremål får liv har alltid fascinerat människor och utmanat deras fantasivärld. En docka är en sak – ett föremål av papper, tyg, trä, gips, skumplast eller något annat. Men plötsligt kan den börja leva med hjälp av våra händer och göra det otänkbara – att röra sig eller att prata. En docka som agerar ger illusion av liv. När den dessutom uttrycker tankar och känslor uppfattas den lätt som en egen person, med vilken det går att kommunicera. Kanske är det just detta som lockar in i ett möte samtidigt på riktigt och på låtsats – en fascinerande dimension både för barn och vuxna.

I det engelska språket skiljer man på dockan som en leksak – a doll, och på dockan som används för att uttrycka olika innehåll och bjuda på oväntade upplevelser – a puppet. Sådan språklig åtskillnad finns inte på svenska, vilket förmodligen gör att dockan – a puppet, sällan är föremål för en pedagogisk diskussion utifrån olika infallsvinklar eller mot bakgrund av olika användningsområden. Som ett begrepp representerar a puppet en kommunikativ form inom teater, pedagogik och terapi med specifika kunskaper, syften och mål för respektive verksamheter.

Dockan i teatern

I dockteatern är dockan bärare av en handling som utspelar sig i ett sammanhang inför publiken. Dockan i teatern skapas för en bestämd roll och genom spelet gestaltar en bestämd karaktär.

Dockan i pedagogiken

I pedagogiken är dockan i sig en handling, en utgångspunkt för samtal, en inspiration för nyfikenhet och kreativt tänkande. Dockan kan i sin form förmedla både verklighet och fantasi och som sådan agerar den genom sin värld och sina tänkbara (eller otänkbara) erfarenheter. T.ex. en björndocka som kommer till barnen och är bara nyfiken på hur små människoungar har det, behöver inte förmedla ett bestämt björnöde. Det kan räcka med att björnen har en fin väst med en dragkedja på, för han tycker om att öppna och stänga saker. Har barnen kanske några förslag?

Dockan i terapin

Terapi med dockor är en behandlingsform som går ut på att med dockans hjälp ge barn känslomässig avlastning och lindring, samt bearbeta känslor, tankar och föreställningar. Utgångspunkt i behandlingen är en diagnos och barn är patienter.

Om handdocksspel

Användningen av dockor i pedagogiken kallas handdocksspel. Det är ett gemensamt begrepp för varierande spelformer som tillsammans visar på dockans mångsidiga tillämpningsmöjligheter i förskolan och skolan. Genom sitt arbete med barn har forskarna Tamara Hunt och Nancy Renfro identifierat flera olika spelformer vilka på var sitt specifika sätt bidrar till utveckling av barns kommunikativa färdigheter:

Puppet play – är den enklaste formen, som i likhet med dramaleken sker spontant utan lärarens inblandning. T ex barnet samtalar med sin docka eller dras in i en dialog med andras dockor, flera barn experimenterar med dockor framför spegeln eller bakom en föränderlig scen.

Puppetizing – i denna form bidrar läraren aktivt med sina kunskaper om dockor och spelteknik genom att handleda barn i deras försök att dramatisera korta berättelser, sånger och ramsor. Barnen spelar bara för varandra, utan publik eller scen.

Puppet telling – läraren använder dockor i syfte att på ett spännande sätt synliggöra musik och litteratur, berika sagostunder och stimulera litterära upplevelser. T ex en musdocka kan tillsammans med barnen sjunga om de andra djuren på bondgården och en tomtedocka kan berätta om högtider och julfirande.

Puppet talking – läraren använder dockan för enskild kontakt med barnet med avsikt att uppmuntra samtal relaterat till social och känslomässig utveckling. T ex en avdelnings docka kan välkomna nya barn som börjar och sedan längre fram samtala enskilt om hur barnet trivs, hur det mår, vad det önskar.

Puppet teaching – är en form där läraren använder dockan för att stimulera barns intresse för kunskaper och färdigheter. T ex en formdocka kan inspirera till samtal om olika former, som finns inne och ute.

Hunt och Renfro beskriver handdocksspel som en kreativ process där tillverkning och användning av dockor har ett inre och ett yttre värde, både för barn och för pedagoger. När handdocksspel bidrar till att utveckla barns självförtroende, sociala relationer, känslo- och tankeliv kan detta räknas som ett inre värde. Det som barnen åstadkommer genom sitt skapande – att förverkliga sina tankar, idéer och fantasi i olika former och olika material, kan räknas som ett yttre värde.

Barnet, dockan och språket

I den ömsesidiga påverkan av varandra är språket en viktig källa till delaktighet, glädje och gemenskap. För att utvecklas som ett redskap för kommunikation förutsätter språket aktiv användning i många olika situationer och i meningsfulla sammanhang.

Ulf Jederlund beskriver barns kommunikativa identitet som ”självkänslan och lusten att kommunicera”. Han menar att ett barn med svag kommunikativ identitet hamnar ofta i en ond cirkel där barnet allt mer avstår från att använda sina övriga språk, som bild, musik och rörelse. Därför är det viktigt att stimulera dessa icke verbala uttryckssätt i ett språksammanhang som kommer att leda till en ökad självkänsla och på sikt påverka talspråksutvecklingen.

Dockan erbjuder flera möjligheter som utvecklar barns språkliga och kommunikativa förmågor, eftersom dockan i sig består av olika uttryck – färger, former, rörelse, ljud och ord – vilka inspirerar barn till samspel, handling och samarbete. Med sitt utseende kan dockan väcka nyfikenhet, associationer, tankar, känslor, förtjusning, glädje och frågor: Vem är det? Har du gjort den själv? Vad heter den? Var bor den? Varför ser den ut så där? Varför ska du ha den? Vad ska den göra här? Vad har den i sin ficka? Ska vi göra dockor? Kan du spela dockteater? Ska vi också spela?

När dockan är presenterad och placerad i ett sammanhang kan den genom varierande handlingar bjuda barn på olika upplevelser som behöver beskrivas, återberättas eller samtalas omkring. Genom att dockorna ställer intressanta och spännande frågor, motiveras barn att tänka och formulera sina tankar i ord.

När barn spelar…

I sitt spel med dockor övar sig barn att vara någon annan. Det innebär att de agerar utifrån ”den andres” känslor eller livssituation och på så sätt övar sig att förstå hur någon annan kan känna, tänka eller göra, men också vad detta kan bero på. När barn identifierar sig med rollen accepterar de också dockornas språkform vilket gör att barn lättare glider över till mer sammanhängande meningar, försöker anpassa språk, röstläge, tempo, uttal av enstaka ljud och ord till det aktuella tillfället. I spelet med dockor berikar barn sitt ordförråd och engagerar sig i ett språkligt och socialt samspel som kan stärka deras självförtroende och förmåga att kommunicera på olika sätt.

Stimulerande tillverkning

Docktillverkning som ett hantverk, börjar för barnet med en inspirerande tanke, en önskan eller ett bestämt val. Tillverkningen är en process som omfattar många medvetna handlingar. Att välja visst material och välja bort annat, kombinera färger med olika tillbehör, upptäcka att olika tekniker ger olika resultat, upptäcka att mönster och former ihop blir något nytt osv. Den färdiga dockan är en sak, en produkt som alla kan beskåda, samtala omkring, beundra och dokumentera.

Dockan skapar relation

”Att saker får liv har i princip alltid en relationsaspekt” enligt Daniel Stern. Han menar att pedagogerna i förskolan borde i större utsträckning arbeta med att ”vitalisera tingen”. Vitalisering av tingen ur relationsaspekten beskriver Stern som ett sätt genom vilket de föremål som används tillsammans med barn ”laddas med känsloupplevelse och minnet av relationen till den som hanterade föremålet”. Vitaliseringen av tingen räknar han till de handlingar som utvecklar och stärker en lärande relation mellan pedagoger och barn i förskolan. Stern konstaterar att ”Utmärkande för förskolan är att relationen mellan pedagog och barn är till för något annat än själva relationen. Det är en lärande relation, som syftar till att vidga barnets möjligheter.”

 

Referenslitteratur

Hunt o. Renfro (1982). Puppetry in early childhood education. Austin, Texas, Renfro Studios, USA

Brodin, M. o Hylander, J. (1999). Att bli sig själv, Daniel Sterns teori i förskolans vardag. Stockholm, Liber

Jederlund, U. (2002). Musik och språk, Ett vidgat perspektiv på barns språkutveckling. Stockholm, Runa förlag

 

Litteratur

Forsberg-Ahlcrona, M. (1991). Ta handdockan, Lek - Skapande - Fantasi. Göteborg, VioVio förlag

Paulsen, Brit (1992). Når Dokkene Tar Ordet, Teaterdokker I Pedagogiske Sammenhenger. Oslo, Ad Notam Gyldendal